pexels-suzy-hazelwood-1813331.jpg

Kvinnospår

Det var en vårdag 2014 som jag satt med de gamla kassaböckerna för Arbis. Plötsligt stod det ut från alla raderna i kassaboken - ett kvinnonamn! Snart satt jag med ett mantalskort i handen. På baksidan satt kvinnans dödsruna fasttejpad och den ledde vidare till en berättelse för viktig att ignorera. Det som skulle handlat om den anrika teaterns kvinnohistoria kom att utvecklas till något helt annat - en bortg(l)ömd del av Norrköpings historia.

Dödsrunan avslöjade att kvinnan jag funnit övertagit en filial till ett större företag ägt av hennes tidigare arbetsgivare. Och någon hade faktiskt lämnat in handlingarna för Octavia Lundells företag. Än idag är inlämnarens namn okänt.

Efter den första dagen på arkivet förstod jag att det som avslöjades för mig bara var en skrapning på ytan - och det fanns ingen återvändo! Från denna dag spenderade jag min tid i arkiven. Ja, i plural. Ett arkiv ledde mig vidare till ett annat, som ledde mig till ett tredje ... och så fortsatte det under 2 år.

 

Jag kommer alltid med hänförelse minnas att det som skulle visa sig vara en historia om Norrköpings alldeles egna "Fröken Friman" uppenbarade sig tack vare att Norrköpings Arbetareförening/teater (som uteslöt kvinnor fram till 60-talet) gjorde affärer med en god vän, kollega och medsyster till henne.

 

Octavias spår genom staden framträdde...